Vasaloppsveckan är över. Många mil är gjorda. Mycket känslor har hunnit passera. Och det är nu det faktiskt blir intressant.
För oavsett hur det gick är det lätt att direkt börja värdera. Antingen känna sig nöjd och gå vidare – eller fastna i allt som inte blev som man tänkt. Jag ser det ofta hur man nästan omedvetet börjar leta orsaker. Försöker förklara varför det inte gick så bra som man hoppats. Eller så bra som man tänker att andra tycker att det borde ha gått.
Men vi kan inte skruva tillbaka tiden. Hänt är hänt.
Det vi däremot kan göra är att använda det.
Och här vill jag säga något till dig som inte är nöjd. Till dig som sitter och tänker att du borde ha tränat mer. Att du öppnade för hårt. Att du fick ont. Att energin tog slut. Att det inte var tillräckligt.
Jag vet hur det känns.
Ett år bröt jag Vasaloppet. Inte för att kroppen var helt slut, utan för att prestationsångesten tog över. Jag öppnade för hårt, hade dåligt glid och istället för att lugna ner situationen och fokusera på det jag kunde påverka där och då, tog stressen över. Speciellt stressen över vad jag trodde andra skulle tycka, det blev för mycket och jag bröt.
Efteråt hittade jag på förklaringar. Yttre orsaker. Jag pratade om skidorna och om omständigheterna. Jag kunde inte riktigt säga att det var huvudet som inte pallade trycket.
Det som gjorde mest ont var inte att jag bröt. Det var att jag inte var ärlig mot mig själv.
När vi inte vågar möta det som faktiskt hände blir det som ett ärr. Något som ligger kvar och skaver. Det var först när jag kunde säga till mig själv: “Det här handlade om prestationsångest. Och det är mänskligt. Det är faktiskt ingen som bryr sig, alla har nog med sig själv. Och om något bryr sig, va fan spelar det för roll?" som det började släppa.
Och det är där jag tror att utvecklingen börjar.
